Om du inte vill vara empat?
Det kan vara fruktansvärt jobbigt och bli väldigt ensamt i många fall, att vara empat då du uppfattar världen helt annorlunda än många andra som inte har utvecklat eller öppnat sin empatiska förmåga.
Personligen värdesätter jag alla mina sinnen och jag vet vad jag känner och vad jag känner in, men i vissa fall kan det bli jobbigt även för mig och då gäller det att kunna koppla bort, stänga ner och ladda batteriet igen, annars är det nästan helt omöjligt att klara av att leva ett normalt liv. Man behöver lära sig var sin bristningsgräns går och veta när man behöver stänga ner innan man blir för dränerad. Stänger man inte ner i tid, så blir det lätt att man känner sig dränerad, utmattad och deprimerad där man inte orkar umgås eller göra någonting alls.
Det viktiga är att inte fastna i alla känslor och upplevelser, där är vänner, familj och kollegor samt bra medmänniskor bra att ha runt sig. Att våga prata om känslor är inte alltid lätt för många, fast det borde vara det lättaste som finns egentlingen, alla har ju känslor! Att "blotta sig" för andra och visa sitt innersta ÄR däremot otäckt många gånger, i rädsla för att blir dömd eller förminskad i den känsla du har. Den känslan är också väldigt vanlig att uppleva. Rädlsa över att inte bli tagen på alvar i det man som empat upplever och känner.
Kan man då helt sluta med att vara så känslig för intryck och känslor från andra och annat? Både ja och nej. Man kan lära sig att hantera signalerna och känsloströmmarna av intryck. Självfallet finns det en hel hög gkurser i det här och det blir lätt väldigt dyrt om man inte tänker sig för.
Det bästa är att själv komma till insikt i hur just du gör. Vad hur och när upplever du vissa saker starkare än andra? Är det på någon specifik plats, arbetet eller är det med en ny vän eller annan person i din närhet? Allt som sticker ut skulle jag nog tipsa om att skriva ner någonstans för att se om det är ett mönster. Sker ingenting när du är hemma ensam, så när sker det, var är du när det händer och vilka är du med? Är du bland folk eller runt gamla hus? Analysera dig själv helt enkelt. Samtidigt ska du naturligtvis inte stänga in dig själv och aldrig vara bland folk igen, jag menar bara att du ska klura ut var du mår som bäst, vad mår just Du bra av?
Om man verkligen inte vill vara öppen och mår psykiskt dåligt av det, går det att lösa då? Svaret kan man önska skulle vara så lätt som ett "ja", men det är det tyvärr inte. Däremot kan man stänga ner sig genom att stänga sina chackran (läs "öppna upp" under gör själv). Det finns garanterat youtube klipp med guidade viarianter både på svenska och engelska om man söker på "Stänga chackran" som går att följa. Däremot behövs träning med detta och ingenting som fungerar "direkt" så att säga. Övning ger färdighet, ju mer du tränar antingen själv via informationen under "öppna upp" fliken, eller via youtube.
Personliga erfarenheter i att vara empat
Personligen har jag alltid haaft en känsla av att aldrig riktigt passa in, varken som barn eller som vuxen. Jag har alltid känt att jag har varit annorlunda från andra. Jag har känt, sett och upplevt så mycket mer än andra har gjort och som jag sen nämn men som inte tagits på allvar, framför allt som barn då vuxna inte förstod mig och vad jag upplevde.
Jag kände ofta mycket och upplevde mycket känslor från att jag var i skolan eller till och med på förskolan, till att jag kom in i arbetslivet. Allt ifrån platsminnen till personers känslor. Det tog en enorm ransakan av mig själv genom min uppväxt innan jag så småningom började hitta var jag passade in. På "min tid" som man säger när man börjar bli något äldre, så fanns inte tillgången till internet och google på samma sätt som det gör idag. Informationen fanns mestadels från mun till mun och i böcker som man kunde ha tur att snubbla över. På den gamla goda tiden med uppkopplade modem som såg till att hemtelefonerna inte fungerade, så var inte ens google existerande (då för tiden var det altavista om man hade tur). Visst sökte man efter diverse olika saker, men då krävdes också någon som faktiskt skrev om det man sökte efter också. Den varan fanns det väldigt lite av, då det här med att ha andra och för den delen förhöjda sinnen, var något som då var tabubelagt, ändå har jag turen att jag föddes i början av 80-talet.
Jag trevade mig fram själv i mina upplevelser och mina känslor men jag gjorde vad jag kunde med det jag hade. Jag var hårt mobbad i grundskolan, från årskus 4 till årskurs 9, så pass att jag var redo att ta mitt liv. Tack och lov så gjorde jag aldrig det då jag kände att stödet ändå fanns runt mig den kvällen jag inte kände att jag orkade mer. Jag fick en känsla av tröst fast jag var ensam ute (och idag även tacksam över att jag inte hade något vasst på mig).
Ida
g är jag däremot levnadsglad och starkare än tidigare. Jag tog mig igenom min avgrund och klarade mig utan blodspill, om än många tårar och mycket förtvivlan. Vad jag lärde mig på den vägen, var empati för andra som var och är i samma sits som jag. Jag valde att inte låta mitt förflutna tynga ner mig, jag valde att ryggsäcken lyfte mig istället och jag tog till mig hur jag inte ville låta andra behandlas. Jag valde att se den "lilla människan" som inte många andra ser och jag väljer att lyfta de som inte alltid får ta plats. Jag valde att resa på mig och stå rakryggad och inte ta den skit som kastas emot mig. Jag väljer att låta skit och pajkastning rinna av mig för ingen har rätt att döma mig, mitt liv eller mina handlingar mer än jag själv.
Det är många gånger som min empati och min hsp personlighet varit till nytta däremot. Många fall har jag hört i huvudet vad en person egentligen säger till mig, medan andra ord rullar över tungan på dem, så hör och känner jag andra saker både i känslor och vad jag hör ekandes i huvudet på mig. Saker som senare bevisats stämma så pass många gånger att jag vågar påstå att den förmågan är äkta.
Jag väljer att använda min empatiska förmåga till att göra nytta, men också att skydda mig själv. Jag låter min intuition tala till mig och jag lysnar på den. Känns det fel, så är det mycket troligen det också. De gånger jag valt att inte lyssna, är de gånger som det gått illa eller gått fel.
Samtidigt i detta, så använder jag också min empatiska förmåga till att kunna läsa av både individer, platser, foton mm där min mediala förmåga går hand i hand med min empatiska förmåga, något som tjänar sitt syfte väl när det gäller att känna in allt från tarotkort till annat. Så nog kan man använda den oavsett om det är i yrke eller bara användbart till vardags! Det gäller bara att lära känna sig själv och sina förmågor.
